Jag har hört att det plötsligt bara händer, att det är som att vrida på en kran. Men blir ändå alldeles stum när jag förstår. Lyfter först luren för att ringa, men hejdar mig.
Mitt barn har plötsligt läst 16 meningar och ingenting kommer någonsin bli sig likt igen. Jag dröjer jag mig kvar en stund i ögonblicket, då mitt barn blev till en läskunnig liten människa.
En helt ny värld öppnar sig nu för honom. Alla berättelser och all kunskap som breder ut sig framför hans fötter. Förunderligt, stort och självklart på samma gång.
Men läskunnighet är inte något självklart.
En av de vackraste bilder jag någonsin sett dyker upp i minnet. Bilden från FN-skrapan i NY. Bidraget till teckningstävlingen i kampanjen ”World Litteracy” som hängde i lobbyn säger så mycket, ja allt nästan. Barnen som samlas runt boken, den vuxnes trygga hand på barnets axel. Ljuset som stiger upp från boken. Civilisationen där i bakgrunden. Och så den fattiga, nakna figuren med käppen där borta i mörkret långt från boken.
Läskunnighet är en nyckel till upplysning, rättvisa och utveckling som saknar motstycke. Och bristen på läskunnighet är en av de viktigaste rötterna till orättvisa i världen att rycka upp.
Då krävs förutsättningar. Vi pratar om föräldrar med så pass försörjning att de kan ställa mat på bordet varje dag, så att barnen slipper jobba och kan gå i skolan. Vi pratar om ett samhälle som kan ställa upp med skolor. Och vi pratar om fred.
Men det rör på sig. Precis som Hans Roslings bolldiagram brukar visar hur fattigdomen i världen minskar, så har vi på bara trettio år lyckats halvera analfabetismen i världen. Den uppskattas nu ligga någonstans på rekordlåga niåver runt 15-20%.
Innan jag plockar upp telefonen hinner jag tänka att jag önskar att det fanns en kran att vrida på så att läskunnigheten kunde flöda över de sista delarna av världen, på samma sätt som min son nu plötsligt kan läsa ord på ord som ett rinnande vatten.
Det som ligger bakom är en familj som bryr sig, två trygga hem, en förskola och fem år. Och så barnets egna lust och nyfikenhet så klart, tänker jag och lyfter luren igen för att ringa samtalet om dagens största nyhet.


Jag skiter i tigern. Tretusen dagar känns ju inte bråttom. Hör av er när det brådskar lite mer, hörni. Fast vänta lite. Jag plockar upp miniräknaren i mobilen och börjar knappa…
Resultatet är skrämmande. Det är inte ens tio år kvar tills tigern försvinner. Tigrar finns inte om tio år. Inte en endaste tiger. Bråttom! Vad hände? Jo, jag kunde till slut få en känsla för hur kort tid det egentligen handlar om.
Problemet med bannerannonsen ovan - från Världsnaturfondens kampanj på dn.se m.fl - är att den inte har en chans att fånga dig på de bråkdelar av en sekund som en banner på internet i regel har på sig. Jag avfärdade den direkt första gången. Och andra gången. Och tredje.
Till slut blev jag så trött på att se den fladdra förbi att jag bestämde mig för att skriva mitt första blogginlägg om den. Och nu, när jag satt mig och skärskådar annonsen, går budskapet om hur bråttom det är till slut igenom.
• Sitter målgruppen och stirrar på en och samma banner i minuter?
Nej.
• Sitter målgruppen alltid redo med en miniräknare?
Nej.
• Har någon testat annonsen på målgruppen, framför en dator?
Tror inte det.
Lösningen på problemet är lika självklar som den verkar vara svår för WWF och deras reklambyrå. Skriv tid och datum på det sätt som vi är vana vid att läsa dem på. Människor pratar inte om tusentals dagar framåt i tiden. Människor pratar då om år.
Några som har förstått det här med hur man navigerar i tidsformatsdjungeln är Facebook. De har satt ny standard på nätet med sitt ”one minute ago”, “two hours ago” och så vidare. (Vilket alltså är ett lättare sätt att säga 2011-09-13 kl 11.34)
WWF:s annons är dock ett bevis på att det finns många som ännu inte fattat. Jag tycker inte tigern har inte råd med sådana missar (mjau). Därför mailar jag nu det här blogginlägget till WWF.
DO
9 år, 9 dagar, 2 h, 57 m och 58s.
DON’T
3294 dagar, 2 h, 57 m och 58s.